Lillebror.

Mixed media on paper. Ofer 2019.
————————-
Det finns en dragdörr i vårt kök som leder in till ett hörnrum. Det är mammas rum. En säng, en bergsprängare och morfars gamla skrivbord i ek. Och så två stora fönster som vetter ut mot trädgården. På kvällarna kan man ligga där i sängen och se hur stjärnorna rullar upp över grantopparna.

Dragdörren är stängd idag. Jag hör hennes stön genom den. Om tio minuter går bussen till Karlstad och att gå till hållplatsen tar bara tre. Men jag är redan på väg dit. Kan jag gå härifrån utan att hon märker det?

Nej. För ovärdigt. Jag drar upp dörren.
Där ligger hon, eller om hon sitter. Hennes kortisonkropp flyter ut över madrassen på ett sätt som gör det svårt avgöra.

Hon vinkar mot mig. Vill att jag ska komma närmare. Ögonen blankas när jag lägger min kind mot hennes. Det blir tyst i rummet. Så tar hon mitt ansikte i sina händer och vänder det mot sig. – Var. Inte. Ensam, säger hon.
Mina kinder vilar fortfarande i hennes händer och tårarna spiller nu ut över hennes fingrar. Hon gråter med ser jag. Jag vill stilla henne. Säga att nej, ensam kommer jag då inte bli. Men det är ju inte sant.

För nu måste jag skynda mig till bussen. Och när jag smyger igen dörren bakom mig är det just ensam jag känner mig. Genom dörrglipan som alltjämt smalnar av ser jag henne fortfarande. Hon vinkar litegrann. Och dörren ska precis slå igen när jag hejdar mig.

Genom springan som nu knappt är en snusdosa bred ser jag det. Hon ler. Först läppar, sen tänder. Trevande som om det var första gången. Men visst ler hon. “Hon är så vacker”, hinner jag tänka. Inget kortison i världen biter på en mamma. Inget cellgift heller. Inte ens radioaktiv strålning kan krossa den här kvinnan.

Plötsligt räcker hon ut tungan mot mig. Och nu börjar vi skratta. Genom dörren förenas våra skratt. Hon och jag. Ingen av oss ensam.

Jag tar ett steg tillbaka och ser på min levande mamma en sista gång. Sen tittar jag på dörren. Nej, varför skulle jag någonsin stänga den

Bild gjord under 2019.

Text: Var inte ensam. Av Rasmus Persson.